Madurai, Indien

Hej alla!

Madurai, Indien


Mellan Trichy och Madurai åkte vi buss, ca 13 mil. Det blev en buss utan AC, med plastiga stolar och från förr i tiden, m.a.o en lokalbuss.
Resan till Madurai (1,2 milj. inv.) tog nästan 3 timmar. Förvånansvärt bra vägar. Dubbelfilig nybyggd motorväg gjorde resan behagligt trevlig. RS 40/pers = 6:-. Riktigt billigt.
Landskapet var mestadels platt men ibland kunde vi se ett och annat berg och då var de helt kala och sterila, höga och branta.
I Madurai hade vi förbokat hotellet Madurai Residency.
Under eftermiddagen blev det en promenad i kvarteren närmast hotellet. Många smala gator, ojämna och steniga, blev det. Intressant med allt folkliv här bland alla pyttesmå butiker och gatuförsäljning.
Middag på hotellets tak. Vi kollade utsikten över staden och speciellt gatorna runt hotellet och busstationen som även vid 19-tiden var i fullt ”kaos”. Mängder av bussar, bilar, MC och folk som tog sig hit och dit.
Dag 2 inleddes med en promenad till Madurai Meenakshi Amman Templet..
Ännu ett otroligt stort tempelområde och nu mitt i den gamla stadsdelen.
Här kommer man inte in med shorts och strumpor utan det är barfota och långbyxor som gäller.
I templet såg vi en lång ceremoni runt en med blommar dekorerad pelare. Här offrades det till gudarna och mängder av kannor fylldes med vatten och pelarfoten sköljdes med vattnet gång på gång efter offrandet med blommor mm.
Ceremonin fortsatte med förberedelse av ett antal föremål som sedan skulle bäras omkring.
Många bilder senare tog vi oss ut på stan igen, nu för lunch.
Efter lunchen gick vi till turistinformationen för att kolla efter andra sevärdheter och få lite uppgifter om flygplatsen.
Vi fick all den information vi sökte och dessutom blev vi inbjudna till en skördefestival med avresa om en dryg timme. Allt var gratis och vi skulle bli upphämtade vid vårt hotell. Sagt och gjort vi tackade ja och gick hem för lite förberedelser.
En fantastisk eftermiddag blev det.
Först buss i en dryg timme ca 5 mil ut på landet till en by som just denna dagen arrangerade en festival till skördens ära (Pongal-festival). Det var vi fyra plus ett tyskt samt ett sydafrikanskt par.
Framme i byn väntade man på oss. Delstatens turistbyrå var sponsor för festivalen.
Ett gäng satt på marken beredda att börja spela sin musik. Vi fick slå oss ned stolraden längst fram och först fick vi varsin kokosnöt att dricka ur och snabbt hängde man på oss mycket vackra blomsterband. Vi var de viktiga hedersgästerna.
Efter en kort stund skulle vi snabbt resa oss för en tur runt byn på 10 min. Skulle vi gå, eller??
Nejdå upp på en smal vagn med stora trähjul bar det och det förspända oxparet skulle dra oss. Det blev till att knöla ned sig så gott det gick.
I sakta mak drog oxparen sina vagnar runt byn. I fronten dansade ett par tjejer. Det var mycket uppskattat att vi åkte med och alla var jätteglada och vinkade hela tiden.
Avstigning och en kort promenad förbi invånarnas stora samling på byns öppna plats. Här kokade man (Pongal) i små byttor. Ris, socker, kryddor, mjölk och cashewnötter kokades till gudarnas ära. Man berättade att det var 1000 st byttor som användes. Folk i massor var samlade.
Åter till våra sittplatser och nu började showen.
Vi satt på våra VIP-platser och beskådade samt beskådades. Det var kanske en större upplevelse för dem att se oss än tvärtom.
Ett par indiska dansnummer där dansarna hade färggranna kläder, sminkning som liknar gudarna på templen, höga krukor på huvudet (tjejerna). Efter någon kvart började de ansvariga för showen be oss gå upp för dans.
Jan-Erik nappade och fick krukuppsättningen på skallen till allas stora förtjusning. Mängder av bilder togs under dansen och en schal fick han om halsen (present) och placerades mitt bland byns höjdare. Vi andra fick var sin handduk runt halsen, också det en gåva till oss.
Dansuppvisningen fortsatte och fler och fler var uppe för att deltaga i dansen.
Många pressfotografer var på plats och det blev stor uppställning av alla oss turister för att pressen skulle få sina bilder.
Många ville trycka våra händer och dom blev jätteglada när dom fick göra det. Barnen kom i klungor när vi hälsade på dem och dom hängde som klasar när vi fotograferade dem. Ögonen lyste och barnen jublade när dom fick se de bilder vi tog.
I skymningen avslutades det hela och vi trodde att det var dags att åka tillbaka till stan. Men tjii, det blev i stället att gå in i en samlingslokal för lite mat på bananblad. Händerna tvättades och med den högra handen äts det sedan en jättegod måltid. En flaska vatten fick vi också istället för deras eget kranvatten.
Sista dagen i Madurai blev en promenaddag.
Vi passerade järnvägsstationen och här såg vi för första gången ett indiskt tåg komma in på en station. Snacka om ett långt tåg. Det gick, där vi stod, inte att se vare sig loket eller den sista vagnen.
När tåget stannat började folk tulla in sina platser. I det läget kan det verka vara krig på gång för att få en sittplats. Så snart alla fått sina platser lugnar det ned sig.
Vidare promenad runt i staden. Härligt var det att få se några som står på trottoaren och stryker kläder med ett stort strykjärn som hålls varmt med hjälp av kol.
I en butik provades skjortor och vi kunde räkna till 8 st ur personalen som plockade fram och visade sina skjortor. Rätt kul att se.
Åke köpte en kortärmad skjorta för RS220 (SEK 33:-).
Några av förmiddagens konstateranden:
Här i Madurai finns inte någon uteservering, ingen McDonald, inget köpcentrum (bara smala butiker som alla har sin egen profil).
Nu väntar en flygresa till Bangalore via Chennai (fd Madras).
Det kommer att bli spännande att jämföra småstäderna Trichy och Madurai med Bangalore (som har 8 milj. invånare).
Vi återkommer till Bangalore inom kort.
Hoppas alla därhemma mår bra och att vinter snart släpper sitt grepp.

Många kramar
Siv o Åke